Io: vulkaner drivna av gravitation
Jupiters innersta galileiska måne är solsystemets mest vulkaniskt aktiva värld. Tidvattenkrafter värmer dess inre och driver över 400 aktiva vulkaner. Svavelföreningar färgar ytan, där nedslagskratrar nästan saknas eftersom nya utbrott ständigt täcker över dem.
Kortfattat
- Diameter
- 3 643 km
- Avstånd till Jupiter
- Cirka 422 000 km
- Omloppstid
- 1,77 dygn
Om du kunde sväva säkert ovanför Io skulle du kanske se flera vulkaner spruta ut i rymden samtidigt. Månen är omkring 3 643 kilometer bred, något större än vår måne, innerst av de galileiska månarna och solsystemets mest vulkaniskt aktiva värld.
Uppvärmd av gravitationens knådning
Io kretsar omkring 422 000 kilometer från Jupiter på 1,77 dygn. Resonansen 1:2:4 med Europa och Ganymedes håller banan något elliptisk, så Jupiters varierande tidvattenkrafter sträcker och pressar Io om och om igen. Ytan kan deformeras hundratals meter och värmeflödet är omkring 2 W/m², över tjugo gånger jordens medelvärde. Voyager bekräftade utbrott kort efter att tidvattenuppvärmningen förutsades 1979.
Kärna, mantel och magmavägar
Densiteten omkring 3,53 g/cm³ visar att Io är stenig. Under en tunn yttre skorpa ligger en delvis smält silikatmantel och en kärna av järn och järnsulfid. Magma stiger genom skalet. Vatten och is är sällsynta i denna heta vulkaniska miljö.
En enastående vulkanvärld
Över 400 aktiva vulkaner skapar plymer upp till 300 kilometer höga. Svag gravitation och mycket tunn atmosfär ger paraplyformade plymer och väldiga avlagringar. Vissa lavaströmmar överstiger 1 200 °C. Loki Patera är omkring 200 kilometer bred och får jordiska lavasjöar att verka små.
En palett av svavel
Svaveldioxid fryser till vit frost på ytor med en medeltemperatur kring −140 °C. Svavelföreningar ger gula, orange, röda och mörka färger; färska röda avlagringar kan blekna mot gult. Den ständiga nybildningen av yta raderar de flesta nedslagskratrar.
Skulle en människa kunna titta från vulkanens kant?
Io saknar andningsbar luft, utsätts för intensiv strålning från Jupiter och har heta öppningar omgivna av extremt kall mark. Den svaga gravitationen skickar material längre men gör inte platsen säker. Snabba förbiflygningar med strålningståliga sonder är ett mer praktiskt sätt att följa utbrotten.
Hur upptäcktes vulkanerna?
Den 8 mars 1979 lade navigationsingenjören Linda Morabito märke till en plym på Voyager 1-bilder, det första observerade aktiva utbrottet utanför jorden. Galileo gjorde upprepade förbiflygningar 1995–2003. Juno passerade inom omkring 1 500 kilometer den 30 december 2023 och 3 februari 2024 och skickade närbilder av lavasjöar och utbrott.
