Rymduppslagsverk
Internationella rymdstationen (ISS)
Internationella rymdstationen är ett bemannat laboratorium för forskning i mikrogravitation, sammanbyggt i omloppsbana sedan 1998 genom ett samarbete mellan USA, Ryssland, Europa, Japan och Kanada. Den kretsar runt jorden på ungefär 90 minuter och kan synas som en ljus punkt över en klar natthimmel.
Kom igång med satellitobservationer
Välj en plats, hitta en passage och planera var på himlen du ska titta.
Kinas rymdstation (Tiangong)
Tiangong är Kinas bemannade rymdstation. Kärnmodulen Tianhe sköts upp 2021 och bildar ett T-format laboratorium tillsammans med modulerna Wentian och Mengtian. Astronauter bor ombord under längre perioder och utför experiment i mikrogravitation som är svåra att genomföra på jorden.
Varför faller inte satelliter ner?
Satelliter slipper aldrig undan gravitationen: de faller hela tiden mot jorden. De rör sig samtidigt så snabbt i sidled att jordytan kröker undan under dem, och fallet blir en omloppsbana.
Starlink
Det amerikanska företaget SpaceX bygger Starlink för bredbandsinternet via tusentals satelliter i låg omloppsbana. Nätet betjänar bland annat avlägsna områden, fartyg och flygplan; den första gruppen sköts upp 2019 och nyuppskjutna satelliter kan synas som ett pärlband på himlen.
Varför syns inte en förutsagd satellitpassage?
Förstå hur höjdvinkel, solljus och väder avgör om satelliten går att se.
Rymdstationer
Rymdstationer är baser i omloppsbana där astronauter bor och utför experiment. Besökande farkoster levererar besättningar, mat och utrustning. Sovjetunionen sköt upp Saljut 1 år 1971; senare exempel är den internationella ISS och Kinas Tiangong.
OneWeb (Eutelsat OneWeb)
OneWeb drivs av Eutelsat Group och levererar bredband från låg omloppsbana främst till företag, fartyg och flygplan. De första satelliterna sköts upp 2019; den första generationen går i nästan polära banor omkring 1 200 kilometer över jorden och når därför även höga breddgrader.
Qianfan-konstellationen (G60)
Qianfan är ett kinesiskt nät för globalt bredband från låg omloppsbana. Shanghai Spacesail inledde uppskjutningarna 2024; eftersom varje satellit snabbt passerar över användaren måste anslutningen lämnas vidare mellan många satelliter.
China SatNet (Guowang)
Guowang är China Satellite Network Groups konstellation för satellitinternet. Den första produktionsgruppen sköts upp 2024 för att ge bredband bortom marknäten; täckningen växlar mellan passerande satelliter och kräver kompatibla terminaler på marken.
Amazon Leo (tidigare Project Kuiper)
Amazon Leo är det amerikanska företaget Amazons nät för bredband från låg omloppsbana. Laserförbindelser mellan satelliterna ska nå områden utanför marknäten. Prototyper sköts upp 2023 och den första produktionsgruppen följde 2025.
Globala satellitnavigeringssystem (GNSS)
Navigationssatelliter bär noggranna atomur och sänder tids- och bandata så att telefoner, bilar och fartyg kan beräkna sin position. De stora systemen är amerikanska GPS, kinesiska BeiDou, ryska GLONASS och EU:s Galileo; mottagningen kräver inget mobilnät.
Vädersatelliter
Vädersatelliter mäter moln, havstemperaturer och atmosfären. Polära satelliter kartlägger hela jorden, medan geostationära satelliter följer hur oväder utvecklas över samma område. USA sköt upp den första, TIROS-1, 1960; i dag driver vädertjänster världen över sådana uppdrag.
Jordobservation och fjärranalys
Jordobservationssatelliter följer förändringar i jordbruk, skogar, hav och städer för kartläggning, resursövervakning och katastrofbedömning. Uppdrag från USA, Europa, Kina och andra länder använder även infrarött ljus och radar för att visa sådant som ögat inte kan se.
Forskningssatelliter
Forskningssatelliter placerar teleskop och experiment ovanför atmosfären för att studera stjärnor, svarta hål och partiklar i rymden. Uppdrag från NASA, ESA, Kinas vetenskapsakademi och andra kan registrera ultraviolett ljus, röntgen- och gammastrålning som jordens atmosfär blockerar.
Geostationära satelliter
Geostationära satelliter följer jordens rotation omkring 35 786 kilometer över ekvatorn och ser därför nästan stillastående ut på himlen. Det gör dem användbara för ständig kommunikation, tv-sändningar och väderbevakning. USA sköt upp den första, Syncom 3, 1964.
Amatörradiosatelliter
Amatörradiosatelliter vidarebefordrar signaler mellan radioamatörer på marken och används även för utbildning och tekniska försök. Den första, OSCAR 1, sköts upp från USA 1961; sedan dess har radioorganisationer och forskarlag världen över byggt egna satelliter.
CubeSat-satelliter
CubeSat är en standard för små satelliter. Grundenheten 1U är ungefär 10 centimeter på varje sida, vilket gör det möjligt för universitet och mindre team att skicka experiment till rymden. Standarden föreslogs av amerikanska universitet 1999 och används nu världen över.
Rymdteleskopet Hubble (HST)
Hubble är ett amerikansk-europeiskt rymdteleskop som sköts upp 1990 för att observera stjärnor, galaxer och det avlägsna universum ovanför jordens atmosfär. Astronauter har besökt det fem gånger för reparationer och uppgraderingar, så samma observatorium har fått nya förmågor under årens lopp.
Landsat
Den amerikanska serien Landsat, som drivs av NASA och USGS, har dokumenterat jordytan sedan 1972. Därmed kan forskare jämföra årtionden av förändringar i samma skogar, jordbruk och städer. Mätningar i flera våglängder visar även växternas hälsa och marktemperatur.
NOAA:s vädersatelliter i polär bana
Amerikanska NOAA:s polära vädersatelliter sveper över hela jorden medan planeten roterar under dem. Observationer av hav, land och atmosfär matas in i prognosmodeller och täcker områden som saknar markstationer. Serien bygger vidare på USA:s väderobservationer från TIROS-1 år 1960.
Metop
Metop har drivits av Europas EUMETSAT sedan den första uppskjutningen 2006 och stöder globala väderprognoser och klimatövervakning. Satelliterna fotograferar inte bara moln utan mäter temperatur och fuktighet på olika höjder i atmosfären, vilket visar vädersystemens inre struktur.
Fengyun-vädersatelliterna
Kinas vädersatellitserie Fengyun inleddes 1988 och används för prognoser, tyfonvarningar och klimatövervakning. Satelliter i polär bana kartlägger hela jorden, medan geostationära satelliter följer samma område utan avbrott; tillsammans ger de två kompletterande perspektiv.
GOES
Amerikanska NOAA:s GOES-satelliter följer kontinuerligt Amerika och de omgivande haven för att upptäcka orkaner, åskväder och bränder. Serien började 1975; den geostationära banan gör att satelliterna kan skapa en rörlig väderbild över samma region.
Copernicus Sentinel-satelliterna
EU:s Copernicusprogram har skjutit upp Sentinel-satelliter sedan 2014 och fördelar övervakningen av land, hav och atmosfär mellan olika uppdrag. Data är öppna för alla. Sentinel-1 använder radar även genom moln och på natten, medan Sentinel-2 tar multispektrala bilder.
Gaofen-satelliterna
Kinas Gaofen-serie har levererat detaljerade jordobservationer för markundersökningar, jordbruk och katastrofinsatser sedan Gaofen 1 sköts upp 2013. Olika modeller använder högupplöst optik, radar eller stereobilder för att visa ytdetaljer och mäta terrängen.
Yaogan-satelliterna
Yaogan är en kinesisk jordobservationsserie som har skjutits upp sedan 2006. Offentligt angivna uppgifter omfattar experiment, resursinventering och katastrofövervakning. Serien rymmer både optiska satelliter och radarsatelliter, men nyttolast och uppdrag offentliggörs inte alltid i detalj.
Loft Orbital (YAM-serien)
Det amerikanska företaget Loft Orbital låter flera kunders kameror, kommunikationsutrustning och experiment dela på YAM-satelliter som företaget själv driver. YAM-2 och YAM-3 sköts upp 2021, vilket gav kunder tillgång till rymden utan att de behövde bygga en hel satellit.
Arvaker (N3X), satelliter för havsövervakning
Norska Kongsberg började 2025 skjuta upp Arvaker-satelliter för att spåra fartyg genom AIS-meddelanden och signaler från navigationsradar. Utsikten från omloppsbana kompletterar kustens radarstationer med information från havsområden längre bort.
Lastfarkosten Progress
Progress är en rysk obemannad lastfarkost som flög första gången i Sovjetunionen 1978. Den levererar mat, vatten, utrustning och bränsle till rymdstationer, kan höja stationens bana och tar med avfall som brinner upp vid återinträdet.
Lastfarkosten Tianzhou
Tianzhou är Kinas obemannade lastfarkost för rymdstationen Tiangong och flög första gången 2017. Den levererar förnödenheter, experiment och bränsle, tankar stationen, hjälper till att justera dess bana och för bort avfall som förstörs vid återinträdet.
Lastfarkosten Cygnus
Cygnus är det amerikanska företaget Northrop Grummans obemannade lastfarkost och flög första gången till ISS 2013. Den kan inte föra hem last oskadd; i stället fylls den med avfall från stationen och brinner upp vid återinträdet.
Rymdfarkosterna Dragon
Det amerikanska företaget SpaceX bygger Dragon-farkoster för människor och last till och från ISS. Kapslarna kan återvinnas efter landning i havet och föra experiment tillbaka till jorden. Lastversionen flög första gången 2010 och besättningsversionen tog astronauter till rymden 2020.
Den bemannade rymdfarkosten Sojuz
Sojuz är Rysslands tremannafarkost för resor till och från stationer i låg omloppsbana. Den flög första gången i Sovjetunionen 1967 och har uppgraderats många gånger. Endast den centrala återinträdeskapseln tar besättningen genom atmosfären till landningen på marken.
Den bemannade rymdfarkosten Shenzhou
Shenzhou är Kinas bemannade rymdfarkost. Den flög obemannad första gången 1999 och tog 2003 Yang Liwei på Kinas första bemannade rymdfärd. Farkosten transporterar besättningar till och från Tiangong och landar återinträdeskapseln på marken med fallskärmar och stötdämpning.
Solen: vad får den att lysa?
Solen är solsystemets centrala stjärna, en huvudseriestjärna av G-typ med en diameter på omkring 1,39 miljoner kilometer. Vätefusion har försörjt den med energi i 4,6 miljarder år. Solfläckar, utbrott och koronamassutkastningar påverkar rymden mellan planeterna och ger upphov till norrsken och rymdväder.
Merkurius: is på planeten närmast solen
Solsystemets minsta planet går ett varv runt solen på bara 88 dagar. Den har en väldig järnkärna som når ungefär 85 procent av radien, en kraterfylld yta och temperaturskillnader på över 600 °C mellan dag och natt. Ändå finns vattenis kvar i ständigt skuggade kratrar vid polerna.
Venus: lika stor som jorden, men ofattbart het
Venus är natthimlens ljusaste planet och nästan lika stor som jorden. Den täta koldioxidatmosfären har skapat en skenande växthuseffekt: omkring 465 °C vid ytan och ett tryck 92 gånger jordens. Planeten roterar långsamt baklänges, och ett dygn är längre än ett år. Sovjetiska Venera-landare nådde ytan och Magellan kartlade 98 procent med radar.
Jorden: vad gör den blå planeten speciell?
Den tredje planeten från solen är den enda värld där vi känner till liv. Medeldiametern är omkring 12 742 kilometer och haven täcker 71 procent av ytan. Flytande vatten, en syrerik atmosfär och ett globalt magnetfält bidrar till att göra jorden till vår blå planet.
Månen: varför ser vi alltid samma sida?
Månens rotation är bunden till jorden: den snurrar ett varv kring sin axel på samma tid som den fullbordar ett varv runt jorden. Därför är det nästan alltid samma sida som vetter mot oss, på ett medelavstånd av cirka 384 400 kilometer.
Mars: spår av vatten i en röd öken
Mars ser rostig ut därför att dammet är rikt på järnoxider. Väldiga vulkaner, långa kanjoner och uttorkade flodbäddar gör planeten till ett viktigt mål för forskning om forntida vatten och framtida bemannade landningar.
Phobos: månen som långsamt närmar sig Mars
Mars största måne är en oregelbunden kropp som kretsar bara omkring 6 000 kilometer över planetens yta. Banan krymper med ungefär 1,8 meter per sekel, och om tiotals miljoner år kan Phobos slitas sönder till en ring.
Deimos: Mars lilla potatisformade följeslagare
Mars mindre och yttre måne är bara omkring 12 kilometer bred och täcks av ett tjockt dammlager. Den kan vara en infångad asteroid; från Mars yta skulle den se ut som en långsamt vandrande ljus stjärna.
Ceres: vem strödde ut salt i asteroidbältet?
Ceres är asteroidbältets största kropp och dess enda dvärgplanet. Rymdsonden Dawn fann rester av salt vatten under den isrika skorpan och ljusa saltavlagringar i kratern Occator.
Vesta: några meteoriter på jorden kommer härifrån
Vesta är asteroidbältets näst mest massiva asteroid och cirka 525 kilometer bred. Tidigt skildes den i järnkärna, mantel och skorpa. Nedslaget som skapade Rheasilvia kastade ut fragment som senare nådde jorden som HED-meteoriter. Dawn blev 2011 den första sonden i omloppsbana runt Vesta.
Pallas: en ovanligt lutande bana
Pallas upptäcktes 1802 som den andra asteroiden någonsin och är asteroidbältets tredje största kropp. Banan lutar omkring 35 grader, ytan är kraftigt kraterfylld och ingen rymdsond har ännu besökt den.
Hygiea: gjorde en kollision den rund?
Hygiea är asteroidbältets fjärde största kropp och dess största kolrika asteroid. Observationer med Very Large Telescope 2019 visade att den är nästan klotformad, möjligen efter att ha samlats ihop igen efter ett jättenedslag för omkring två miljarder år sedan. Därför är den en kandidat till den minsta dvärgplaneten.
Jupiter: en storm som varat i århundraden
Jupiter rymmer ungefär tusen jordklot men saknar en fast yta att stå på. Banden är moln som rör sig i olika hastigheter, och den stora röda fläcken är en väldig storm som har bestått i århundraden.
Io: vulkaner drivna av gravitation
Jupiters innersta galileiska måne är solsystemets mest vulkaniskt aktiva värld. Tidvattenkrafter värmer dess inre och driver över 400 aktiva vulkaner. Svavelföreningar färgar ytan, där nedslagskratrar nästan saknas eftersom nya utbrott ständigt täcker över dem.
Europa: ett hav under isen?
Europa är något mindre än vår måne. Flera mätningar pekar på ett globalt hav under isskorpan, med ungefär dubbelt så mycket vatten som jordens hav. Därför är den ett av de främsta målen i sökandet efter liv. Europa Clipper sköts upp 2024 och väntas nå Jupiter 2030.
Ganymedes: en måne större än Merkurius
Med en diameter på 5 268 kilometer är Ganymedes solsystemets största måne, större än planeten Merkurius. Den är också den enda månen med ett eget inre magnetfält. Under isen kan det finnas mer flytande vatten än i alla jordens hav. ESA:s JUICE planeras gå in i omloppsbana 2034.
Callisto: uråldrig historia skriven i kratrar
Callisto är 4 821 kilometer bred och har en mycket gammal, tätkraterad yta med den väldiga flerringsbassängen Valhalla. Ett salt hav kan finnas under isen. Läget utanför Jupiters intensivaste strålningsbälten gör månen intressant för framtida bemannad utforskning.
Saturnus: vad består de vackra ringarna av?
Saturnus ringar ser ut som en sammanhängande skiva men består av oräkneliga bitar av is och sten. Planeten har lägre medeldensitet än vatten och ett märkligt sexkantigt stormmönster kring nordpolen.
Enceladus: ett hav sprutar ut i rymden
Den isiga månen Enceladus är bara 504 kilometer bred. Plymer sprutar ur sprickor vid sydpolen ovanför ett globalt salt hav där mätningar tyder på hydrotermisk aktivitet. Det gör Enceladus till en av de mest lovande platserna att söka efter utomjordiskt liv.
Titan: regn som inte är vatten
Saturnus största måne är den enda månen med en tät atmosfär. Under det orange diset bildar metan moln, regn, sjöar och hav; under isskorpan tros ett globalt hav av flytande vatten finnas. Huygens landade 2005 och rotorlandaren Dragonfly väntas anlända 2034.
Uranus: varför kretsar planeten på sidan?
Den sjunde planeten är en blekt blågrön isjätte vars rotationsaxel lutar omkring 98 grader. Atmosfären når ungefär −224 °C, den lägsta uppmätta temperaturen på någon planet. Voyager 2:s förbiflygning 1986 är fortfarande det enda besöket; ett framtida omloppsuppdrag planeras.
Neptunus: beräknad innan den blev sedd
Solsystemets yttersta planet är en blå isjätte vars läge räknades ut matematiskt innan den hittades med teleskop. Vindarna kan överstiga 2 000 kilometer i timmen och mörka stormar kan uppstå och försvinna. Voyager 2 gjorde det enda besöket 1989.
Triton: månen som kretsar baklänges
Neptunus största måne är den enda stora månen i en retrograd bana och kan vara ett infångat objekt från Kuiperbältet. Trots temperaturer ned mot −235 °C har ytan kvävegejsrar och en rosafärgad hätta av kväveis. Om miljarder år kan tidvattenkrafter slita sönder Triton till en ring.
Pluto: inte längre en planet, men full av överraskningar
Pluto räknades tidigare som den nionde planeten men klassades 2006 om till dvärgplanet. New Horizons avslöjade 2015 en geologiskt aktiv värld med hjärtformade slätter av kväveis, berg av vattenis och tecken som kan peka på ett hav under isskorpan.
Haumea: snabb rotation formar en ellipsoid
Den ovanliga dvärgplaneten i Kuiperbältet roterar på omkring 3,9 timmar och har sträckts ut till en ellipsoid med tre olika axlar. Haumea har en smal ring, två månar uppkallade efter döttrar till en hawaiisk gudinna och en yta som domineras av kristallin vattenis.
Makemake: en frusen värld med en svårupptäckt måne
Makemake är den näst ljusaste kända dvärgplaneten i Kuiperbältet efter Pluto och har en reflekterande yta av metanis. Den ljussvaga månen MK2 tillkännagavs 2016. Namnet kommer från skaparguden i Rapa Nuis mytologi.
Eris: den lilla världen som ändrade läroböckerna
Eris är den mest massiva kända dvärgplaneten och väger mer än Pluto. Upptäckten bidrog till att IAU 2006 fastställde en ny planetdefinition. Eris följer en starkt elliptisk bana som når 97,6 AU, har en yta av metanis och en måne som heter Dysnomia.
Europa Clipper: söker efter beboeliga förhållanden
NASA:s amerikanska Europa Clipper sköts upp 2024 för att undersöka om havet under Europas is kan ha förutsättningar för liv. Sonden ska kretsa runt Jupiter och göra upprepade nära förbiflygningar av Europa, vilket ger detaljerade mätningar utan att den stannar länge i den intensiva strålningen.
Psyche: en resa till en metallrik asteroid
NASA:s amerikanska sond Psyche sköts upp 2023 mot en metallrik asteroid, olik de mestadels steniga eller isiga världar som många andra uppdrag har utforskat. Studier av sammansättning och struktur kan visa hur planeternas metallkärnor bildades.
Lucy: ett besök i solsystemets barndom
Lucy är en amerikansk NASA-sond som sköts upp 2021 för de första närstudierna av Jupiters trojanska asteroider. Genom att passera flera olika mål och jämföra dem söker uppdraget ledtrådar till hur solsystemet bildades.
Bennu: livets byggstenar i en grushög?
Bennu liknar en löst sammanhållen hög av stenblock, men OSIRIS-REx lyckades hämta material från ytan och föra det till jorden. Provet innehöll inte liv, men ger forskare ovanligt direkta ledtrådar till den kemi som föregick livet.
Didymos: provplats för planetförsvar
Didymos och dess lilla följeslagare Dimorphos valdes för mänsklighetens första försök att ändra en asteroids rörelse. Genom att mäta Dimorphos korta omlopp runt den större kroppen kunde forskare tydligt se effekten av nedslaget.
Dimorphos: efter knuffen från mänskligheten
När DART-sonden kraschade in i Dimorphos 2022 förkortades månens omlopp runt Didymos. Försöket visade att en kinetisk stöt kan ändra en asteroids bana, en möjlig metod för framtida planetförsvar.
Apophis: ett nära besök 2029
Apophis betraktades en gång som ett möjligt hot, men är nu en sällsynt forskningsmöjlighet. Den 13 april 2029 passerar asteroiden omkring 32 000 kilometer över jordytan, så nära att jordens gravitation kan förändra dess rotation och yta.
Kometen 67P: landning på en kosmisk gummianka
Kometen 67P har två sammanfogade delar, branta klippor och strålar av gas och stoft. Rosetta följde den kring solen och landaren Philae studsade vid sin historiska landning 2014, vilket visade hur mycket mer en komet är än en svans på natthimlen.
Dinkinesh: en förbiflygning avslöjar en familj
Lucys kameratest vid Dinkinesh 2023 blev en vetenskaplig överraskning: asteroiden hade en liten måne, och månen bestod i sin tur av två sammanfogade lober. En kort förbiflygning avslöjade alltså ett helt litet system.
Selam: en måne av två sammanfogade lober
Selam är den lilla månen runt Dinkinesh och består av två delar som ligger mot varandra. Formen visar att små himlakroppar kan förenas varsamt i stället för att alltid slås samman i våldsamma kollisioner.
Donaldjohanson: en tumlande kosmisk jordnöt
Lucys andra övningsmål visade sig ha en smal midja, två lober och komplicerad rotation. Även en ganska liten asteroid kan bära spår av hur fragment en gång samlades till en ny kropp.
Eurybates: en åldring i en kollisionsfamilj
Eurybates skiljer sig i färg från många av sina grannar framför Jupiter. Lucy ska undersöka om en uråldrig kollision blottade material från asteroidens inre och skapade den familj av fragment som omger den.
Queta: en liten måne funnen av Hubble
Queta upptäcktes som en svag ljuspunkt intill den mycket ljusare Eurybates. Genom att följa den lilla månens bana kan forskare beräkna hela systemets massa och därmed förstå vad asteroiden består av.
Polymele: en blinkande stjärna avslöjar en hemlighet
När Polymele passerade framför en avlägsen stjärna visade det korta ljusbortfallet både asteroidens tillplattade form och en tidigare okänd följeslagare. Sådana stjärnockultationer kan avslöja detaljer långt före en nära förbiflygning.
Leucus: ett varv tar en halv månad
Medan många små asteroider roterar snabbt tar ett varv för Leucus omkring 446 timmar. Lucys förbiflygning ska visa vilka spår de ovanligt långa dagarna och nätterna lämnar i den mörka ytan.
Orus: ursprunget till en mörkröd sten
Orus har en färg som liknar flera andra trojanska asteroiders, men lika färg behöver inte betyda samma ursprung. Lucy ska jämföra dess yta och sammansättning med de andra målen för att söka små men avgörande skillnader.
Patroclus: en uråldrig dans för två
Patroclus och Menoetius är nästan lika stora och kretsar kring en gemensam tyngdpunkt. Paret kan ha bevarat ledtrådar till hur små kroppar möttes och bands samman tidigt i solsystemets historia.
Menoetius: en tvilling, inte en statist
Menoetius kallas Patroclus måne men är bara något mindre än sin partner. Eftersom båda kretsar kring en punkt mellan dem är systemet bättre beskrivet som en dubbelasteroid än som en stor kropp med en obetydlig följeslagare.
Mimas: ett Dödsstjärneansikte och kanske ett hav inuti
Den väldiga kratern Herschel gör att Mimas liknar Dödsstjärnan. Små avvikelser i månens rörelse har samtidigt fått forskare att ompröva dess inre: vissa modeller pekar på ett relativt ungt hav under isskorpan, men tolkningen är fortfarande osäker.
Hyperion: en tumlande rymdsvamp
Djupa kratrar, låg densitet och kaotisk rotation ger Saturnusmånen Hyperion dess svampliknande utseende. Den oregelbundna formen och påverkan från Titan gör att den inte roterar med en förutsägbar sida framåt.
Iapetus: två färger och en bergskam vid ekvatorn
Iapetus har en mörk och en ljus sida därför att mörkt stoft värms lättare och driver is till kallare områden. En bergskam löper dessutom längs stora delar av ekvatorn som en väldig söm; hur den bildades är fortfarande omdiskuterat.
Miranda: en värld som ett lapptäcke
Branta stup, fåror och geometriska terränger trängs på Uranus lilla måne Miranda. Det brokiga landskapet kan ha skapats av inre aktivitet och tidvattenuppvärmning, men Voyager 2:s förbiflygning 1986 är fortfarande den enda närstudien.
Arrokoth: två isiga världar varsamt förenade
Arrokoth liknar en snögubbe eller två tillplattade stenar som ligger mot varandra. Den lågmälda sammanfogningen kan ha bevarat formen hos några av de första byggstenarna som planeterna växte fram ur.
Parker Solar Probe: varför smälter den inte?
NASA:s amerikanska Parker Solar Probe sköts upp 2018 och flyger genom solens yttre atmosfär, koronan, för att mäta solvind och magnetfält. En värmesköld och exakt orientering skyddar sonden medan den undersöker varför koronan är mycket hetare än solytan och hur solvinden accelereras.
New Horizons: förbi Pluto och fortfarande på väg
NASA:s amerikanska sond New Horizons sköts upp 2006 och gjorde 2015 den första nära förbiflygningen av Pluto, där den fann isberg och vidsträckta slätter av kväveis. Sonden gick inte in i omloppsbana utan fortsatte genom Kuiperbältet och passerade Arrokoth 2019.
Jupiter L4: en lagrangepunkt för solen och Jupiter
L4 ligger omkring 60 grader framför Jupiter i planetens bana runt solen. Det är en referenspunkt i rymden där solens och Jupiters samlade gravitation gör att stora grupper av trojanska asteroider kan stanna i närheten.
Jupiter L5: en lagrangepunkt för solen och Jupiter
L5 ligger omkring 60 grader bakom Jupiter i planetens bana runt solen. Det är en referenspunkt i rymden där solens och Jupiters samlade gravitation gör att stora grupper av trojanska asteroider kan stanna i närheten.
Heliopausen: var slutar solens bubbla?
Heliopausen är gränsen där solvinden inte längre dominerar över det interstellära mediet. Den är varken en fast vägg eller slutet på solens gravitation; förändringar i osynliga partiklar och magnetfält avslöjade när Voyager-sonderna korsade den.
Inga artiklar matchar sökningen