Rymduppslagsverk
Solen: vad får den att lysa?
Solen är solsystemets centrala stjärna, en huvudseriestjärna av G-typ med en diameter på omkring 1,39 miljoner kilometer. Vätefusion har försörjt den med energi i 4,6 miljarder år. Solfläckar, utbrott och koronamassutkastningar påverkar rymden mellan planeterna och ger upphov till norrsken och rymdväder.
Merkurius: is på planeten närmast solen
Solsystemets minsta planet går ett varv runt solen på bara 88 dagar. Den har en väldig järnkärna som når ungefär 85 procent av radien, en kraterfylld yta och temperaturskillnader på över 600 °C mellan dag och natt. Ändå finns vattenis kvar i ständigt skuggade kratrar vid polerna.
Venus: lika stor som jorden, men ofattbart het
Venus är natthimlens ljusaste planet och nästan lika stor som jorden. Den täta koldioxidatmosfären har skapat en skenande växthuseffekt: omkring 465 °C vid ytan och ett tryck 92 gånger jordens. Planeten roterar långsamt baklänges, och ett dygn är längre än ett år. Sovjetiska Venera-landare nådde ytan och Magellan kartlade 98 procent med radar.
Jorden: vad gör den blå planeten speciell?
Den tredje planeten från solen är den enda värld där vi känner till liv. Medeldiametern är omkring 12 742 kilometer och haven täcker 71 procent av ytan. Flytande vatten, en syrerik atmosfär och ett globalt magnetfält bidrar till att göra jorden till vår blå planet.
Månen: varför ser vi alltid samma sida?
Månens rotation är bunden till jorden: den snurrar ett varv kring sin axel på samma tid som den fullbordar ett varv runt jorden. Därför är det nästan alltid samma sida som vetter mot oss, på ett medelavstånd av cirka 384 400 kilometer.
Mars: spår av vatten i en röd öken
Mars ser rostig ut därför att dammet är rikt på järnoxider. Väldiga vulkaner, långa kanjoner och uttorkade flodbäddar gör planeten till ett viktigt mål för forskning om forntida vatten och framtida bemannade landningar.
Phobos: månen som långsamt närmar sig Mars
Mars största måne är en oregelbunden kropp som kretsar bara omkring 6 000 kilometer över planetens yta. Banan krymper med ungefär 1,8 meter per sekel, och om tiotals miljoner år kan Phobos slitas sönder till en ring.
Deimos: Mars lilla potatisformade följeslagare
Mars mindre och yttre måne är bara omkring 12 kilometer bred och täcks av ett tjockt dammlager. Den kan vara en infångad asteroid; från Mars yta skulle den se ut som en långsamt vandrande ljus stjärna.
Ceres: vem strödde ut salt i asteroidbältet?
Ceres är asteroidbältets största kropp och dess enda dvärgplanet. Rymdsonden Dawn fann rester av salt vatten under den isrika skorpan och ljusa saltavlagringar i kratern Occator.
Vesta: några meteoriter på jorden kommer härifrån
Vesta är asteroidbältets näst mest massiva asteroid och cirka 525 kilometer bred. Tidigt skildes den i järnkärna, mantel och skorpa. Nedslaget som skapade Rheasilvia kastade ut fragment som senare nådde jorden som HED-meteoriter. Dawn blev 2011 den första sonden i omloppsbana runt Vesta.
Pallas: en ovanligt lutande bana
Pallas upptäcktes 1802 som den andra asteroiden någonsin och är asteroidbältets tredje största kropp. Banan lutar omkring 35 grader, ytan är kraftigt kraterfylld och ingen rymdsond har ännu besökt den.
Hygiea: gjorde en kollision den rund?
Hygiea är asteroidbältets fjärde största kropp och dess största kolrika asteroid. Observationer med Very Large Telescope 2019 visade att den är nästan klotformad, möjligen efter att ha samlats ihop igen efter ett jättenedslag för omkring två miljarder år sedan. Därför är den en kandidat till den minsta dvärgplaneten.
Jupiter: en storm som varat i århundraden
Jupiter rymmer ungefär tusen jordklot men saknar en fast yta att stå på. Banden är moln som rör sig i olika hastigheter, och den stora röda fläcken är en väldig storm som har bestått i århundraden.
Io: vulkaner drivna av gravitation
Jupiters innersta galileiska måne är solsystemets mest vulkaniskt aktiva värld. Tidvattenkrafter värmer dess inre och driver över 400 aktiva vulkaner. Svavelföreningar färgar ytan, där nedslagskratrar nästan saknas eftersom nya utbrott ständigt täcker över dem.
Europa: ett hav under isen?
Europa är något mindre än vår måne. Flera mätningar pekar på ett globalt hav under isskorpan, med ungefär dubbelt så mycket vatten som jordens hav. Därför är den ett av de främsta målen i sökandet efter liv. Europa Clipper sköts upp 2024 och väntas nå Jupiter 2030.
Ganymedes: en måne större än Merkurius
Med en diameter på 5 268 kilometer är Ganymedes solsystemets största måne, större än planeten Merkurius. Den är också den enda månen med ett eget inre magnetfält. Under isen kan det finnas mer flytande vatten än i alla jordens hav. ESA:s JUICE planeras gå in i omloppsbana 2034.
Callisto: uråldrig historia skriven i kratrar
Callisto är 4 821 kilometer bred och har en mycket gammal, tätkraterad yta med den väldiga flerringsbassängen Valhalla. Ett salt hav kan finnas under isen. Läget utanför Jupiters intensivaste strålningsbälten gör månen intressant för framtida bemannad utforskning.
Saturnus: vad består de vackra ringarna av?
Saturnus ringar ser ut som en sammanhängande skiva men består av oräkneliga bitar av is och sten. Planeten har lägre medeldensitet än vatten och ett märkligt sexkantigt stormmönster kring nordpolen.
Enceladus: ett hav sprutar ut i rymden
Den isiga månen Enceladus är bara 504 kilometer bred. Plymer sprutar ur sprickor vid sydpolen ovanför ett globalt salt hav där mätningar tyder på hydrotermisk aktivitet. Det gör Enceladus till en av de mest lovande platserna att söka efter utomjordiskt liv.
Titan: regn som inte är vatten
Saturnus största måne är den enda månen med en tät atmosfär. Under det orange diset bildar metan moln, regn, sjöar och hav; under isskorpan tros ett globalt hav av flytande vatten finnas. Huygens landade 2005 och rotorlandaren Dragonfly väntas anlända 2034.
Uranus: varför kretsar planeten på sidan?
Den sjunde planeten är en blekt blågrön isjätte vars rotationsaxel lutar omkring 98 grader. Atmosfären når ungefär −224 °C, den lägsta uppmätta temperaturen på någon planet. Voyager 2:s förbiflygning 1986 är fortfarande det enda besöket; ett framtida omloppsuppdrag planeras.
Neptunus: beräknad innan den blev sedd
Solsystemets yttersta planet är en blå isjätte vars läge räknades ut matematiskt innan den hittades med teleskop. Vindarna kan överstiga 2 000 kilometer i timmen och mörka stormar kan uppstå och försvinna. Voyager 2 gjorde det enda besöket 1989.
Triton: månen som kretsar baklänges
Neptunus största måne är den enda stora månen i en retrograd bana och kan vara ett infångat objekt från Kuiperbältet. Trots temperaturer ned mot −235 °C har ytan kvävegejsrar och en rosafärgad hätta av kväveis. Om miljarder år kan tidvattenkrafter slita sönder Triton till en ring.
Pluto: inte längre en planet, men full av överraskningar
Pluto räknades tidigare som den nionde planeten men klassades 2006 om till dvärgplanet. New Horizons avslöjade 2015 en geologiskt aktiv värld med hjärtformade slätter av kväveis, berg av vattenis och tecken som kan peka på ett hav under isskorpan.
Haumea: snabb rotation formar en ellipsoid
Den ovanliga dvärgplaneten i Kuiperbältet roterar på omkring 3,9 timmar och har sträckts ut till en ellipsoid med tre olika axlar. Haumea har en smal ring, två månar uppkallade efter döttrar till en hawaiisk gudinna och en yta som domineras av kristallin vattenis.
Makemake: en frusen värld med en svårupptäckt måne
Makemake är den näst ljusaste kända dvärgplaneten i Kuiperbältet efter Pluto och har en reflekterande yta av metanis. Den ljussvaga månen MK2 tillkännagavs 2016. Namnet kommer från skaparguden i Rapa Nuis mytologi.
Eris: den lilla världen som ändrade läroböckerna
Eris är den mest massiva kända dvärgplaneten och väger mer än Pluto. Upptäckten bidrog till att IAU 2006 fastställde en ny planetdefinition. Eris följer en starkt elliptisk bana som når 97,6 AU, har en yta av metanis och en måne som heter Dysnomia.
Europa Clipper: söker efter beboeliga förhållanden
NASA:s amerikanska Europa Clipper sköts upp 2024 för att undersöka om havet under Europas is kan ha förutsättningar för liv. Sonden ska kretsa runt Jupiter och göra upprepade nära förbiflygningar av Europa, vilket ger detaljerade mätningar utan att den stannar länge i den intensiva strålningen.
Psyche: en resa till en metallrik asteroid
NASA:s amerikanska sond Psyche sköts upp 2023 mot en metallrik asteroid, olik de mestadels steniga eller isiga världar som många andra uppdrag har utforskat. Studier av sammansättning och struktur kan visa hur planeternas metallkärnor bildades.
Lucy: ett besök i solsystemets barndom
Lucy är en amerikansk NASA-sond som sköts upp 2021 för de första närstudierna av Jupiters trojanska asteroider. Genom att passera flera olika mål och jämföra dem söker uppdraget ledtrådar till hur solsystemet bildades.
Bennu: livets byggstenar i en grushög?
Bennu liknar en löst sammanhållen hög av stenblock, men OSIRIS-REx lyckades hämta material från ytan och föra det till jorden. Provet innehöll inte liv, men ger forskare ovanligt direkta ledtrådar till den kemi som föregick livet.
Didymos: provplats för planetförsvar
Didymos och dess lilla följeslagare Dimorphos valdes för mänsklighetens första försök att ändra en asteroids rörelse. Genom att mäta Dimorphos korta omlopp runt den större kroppen kunde forskare tydligt se effekten av nedslaget.
Dimorphos: efter knuffen från mänskligheten
När DART-sonden kraschade in i Dimorphos 2022 förkortades månens omlopp runt Didymos. Försöket visade att en kinetisk stöt kan ändra en asteroids bana, en möjlig metod för framtida planetförsvar.
Apophis: ett nära besök 2029
Apophis betraktades en gång som ett möjligt hot, men är nu en sällsynt forskningsmöjlighet. Den 13 april 2029 passerar asteroiden omkring 32 000 kilometer över jordytan, så nära att jordens gravitation kan förändra dess rotation och yta.
Kometen 67P: landning på en kosmisk gummianka
Kometen 67P har två sammanfogade delar, branta klippor och strålar av gas och stoft. Rosetta följde den kring solen och landaren Philae studsade vid sin historiska landning 2014, vilket visade hur mycket mer en komet är än en svans på natthimlen.
Dinkinesh: en förbiflygning avslöjar en familj
Lucys kameratest vid Dinkinesh 2023 blev en vetenskaplig överraskning: asteroiden hade en liten måne, och månen bestod i sin tur av två sammanfogade lober. En kort förbiflygning avslöjade alltså ett helt litet system.
Selam: en måne av två sammanfogade lober
Selam är den lilla månen runt Dinkinesh och består av två delar som ligger mot varandra. Formen visar att små himlakroppar kan förenas varsamt i stället för att alltid slås samman i våldsamma kollisioner.
Donaldjohanson: en tumlande kosmisk jordnöt
Lucys andra övningsmål visade sig ha en smal midja, två lober och komplicerad rotation. Även en ganska liten asteroid kan bära spår av hur fragment en gång samlades till en ny kropp.
Eurybates: en åldring i en kollisionsfamilj
Eurybates skiljer sig i färg från många av sina grannar framför Jupiter. Lucy ska undersöka om en uråldrig kollision blottade material från asteroidens inre och skapade den familj av fragment som omger den.
Queta: en liten måne funnen av Hubble
Queta upptäcktes som en svag ljuspunkt intill den mycket ljusare Eurybates. Genom att följa den lilla månens bana kan forskare beräkna hela systemets massa och därmed förstå vad asteroiden består av.
Polymele: en blinkande stjärna avslöjar en hemlighet
När Polymele passerade framför en avlägsen stjärna visade det korta ljusbortfallet både asteroidens tillplattade form och en tidigare okänd följeslagare. Sådana stjärnockultationer kan avslöja detaljer långt före en nära förbiflygning.
Leucus: ett varv tar en halv månad
Medan många små asteroider roterar snabbt tar ett varv för Leucus omkring 446 timmar. Lucys förbiflygning ska visa vilka spår de ovanligt långa dagarna och nätterna lämnar i den mörka ytan.
Orus: ursprunget till en mörkröd sten
Orus har en färg som liknar flera andra trojanska asteroiders, men lika färg behöver inte betyda samma ursprung. Lucy ska jämföra dess yta och sammansättning med de andra målen för att söka små men avgörande skillnader.
Patroclus: en uråldrig dans för två
Patroclus och Menoetius är nästan lika stora och kretsar kring en gemensam tyngdpunkt. Paret kan ha bevarat ledtrådar till hur små kroppar möttes och bands samman tidigt i solsystemets historia.
Menoetius: en tvilling, inte en statist
Menoetius kallas Patroclus måne men är bara något mindre än sin partner. Eftersom båda kretsar kring en punkt mellan dem är systemet bättre beskrivet som en dubbelasteroid än som en stor kropp med en obetydlig följeslagare.
Mimas: ett Dödsstjärneansikte och kanske ett hav inuti
Den väldiga kratern Herschel gör att Mimas liknar Dödsstjärnan. Små avvikelser i månens rörelse har samtidigt fått forskare att ompröva dess inre: vissa modeller pekar på ett relativt ungt hav under isskorpan, men tolkningen är fortfarande osäker.
Hyperion: en tumlande rymdsvamp
Djupa kratrar, låg densitet och kaotisk rotation ger Saturnusmånen Hyperion dess svampliknande utseende. Den oregelbundna formen och påverkan från Titan gör att den inte roterar med en förutsägbar sida framåt.
Iapetus: två färger och en bergskam vid ekvatorn
Iapetus har en mörk och en ljus sida därför att mörkt stoft värms lättare och driver is till kallare områden. En bergskam löper dessutom längs stora delar av ekvatorn som en väldig söm; hur den bildades är fortfarande omdiskuterat.
Miranda: en värld som ett lapptäcke
Branta stup, fåror och geometriska terränger trängs på Uranus lilla måne Miranda. Det brokiga landskapet kan ha skapats av inre aktivitet och tidvattenuppvärmning, men Voyager 2:s förbiflygning 1986 är fortfarande den enda närstudien.
Arrokoth: två isiga världar varsamt förenade
Arrokoth liknar en snögubbe eller två tillplattade stenar som ligger mot varandra. Den lågmälda sammanfogningen kan ha bevarat formen hos några av de första byggstenarna som planeterna växte fram ur.
Parker Solar Probe: varför smälter den inte?
NASA:s amerikanska Parker Solar Probe sköts upp 2018 och flyger genom solens yttre atmosfär, koronan, för att mäta solvind och magnetfält. En värmesköld och exakt orientering skyddar sonden medan den undersöker varför koronan är mycket hetare än solytan och hur solvinden accelereras.
New Horizons: förbi Pluto och fortfarande på väg
NASA:s amerikanska sond New Horizons sköts upp 2006 och gjorde 2015 den första nära förbiflygningen av Pluto, där den fann isberg och vidsträckta slätter av kväveis. Sonden gick inte in i omloppsbana utan fortsatte genom Kuiperbältet och passerade Arrokoth 2019.
Jupiter L4: en lagrangepunkt för solen och Jupiter
L4 ligger omkring 60 grader framför Jupiter i planetens bana runt solen. Det är en referenspunkt i rymden där solens och Jupiters samlade gravitation gör att stora grupper av trojanska asteroider kan stanna i närheten.
Jupiter L5: en lagrangepunkt för solen och Jupiter
L5 ligger omkring 60 grader bakom Jupiter i planetens bana runt solen. Det är en referenspunkt i rymden där solens och Jupiters samlade gravitation gör att stora grupper av trojanska asteroider kan stanna i närheten.
Heliopausen: var slutar solens bubbla?
Heliopausen är gränsen där solvinden inte längre dominerar över det interstellära mediet. Den är varken en fast vägg eller slutet på solens gravitation; förändringar i osynliga partiklar och magnetfält avslöjade när Voyager-sonderna korsade den.
Inga artiklar matchar sökningen