Miranda: en värld som ett lapptäcke
Branta stup, fåror och geometriska terränger trängs på Uranus lilla måne Miranda. Det brokiga landskapet kan ha skapats av inre aktivitet och tidvattenuppvärmning, men Voyager 2:s förbiflygning 1986 är fortfarande den enda närstudien.
Kortfattat
- Namn
- Miranda
- Diameter
- Cirka 472 km
- Nära besök
- Voyager 2, 1986
Miranda är en liten måne kring Uranus med en yta som liknar ett lapptäcke: gammal kraterfylld mark, fåror, ryggar och skarpt avgränsade områden, som om kartor från flera världar hade klistrats ihop.
Hur kunde en liten måne skapa så väldig terräng?
Tidvattenuppvärmning och rörelser i det inre är möjliga mekanismer. När banförhållanden förändras ändras också gravitationskrafterna. Under tryck och geologiskt långa tidsrymder kan is flyta i stället för att förbli stel som en isbit.
Splittrades månen och byggdes upp igen?
Det är en historisk hypotes, inte en bekräftad ursprungsberättelse. Säkrare är att ytan förändrades under flera olika perioder. Forskare jämför terrängens ålder och struktur med modeller av det inre för att förklara alla dragen tillsammans.
Hur extrema är stupen?
Verona Rupes nämns ofta bland solsystemets mest enastående landformer, men höjduppskattningar beror på betraktningsgeometrin och gravitationen är mycket svagare än på jorden. Viktigare än dramatiska påståenden om falltid är insikten att små ismånar kan bära spår av enorma sprickor.
Vilka bilder saknas?
Voyager 2:s korta möte 1986 täckte inte hela månen. Framtida uppdrag måste fylla många luckor. Miranda är ett fotoalbum som fascinerar redan efter bara några få sidor.
