Heliopausen: var slutar solens bubbla?
Heliopausen är gränsen där solvinden inte längre dominerar över det interstellära mediet. Den är varken en fast vägg eller slutet på solens gravitation; förändringar i osynliga partiklar och magnetfält avslöjade när Voyager-sonderna korsade den.
Kortfattat
- Typ
- Referensgräns i rymden
- Typiskt avstånd
- Cirka 120 AU
- Verklig form
- Varierar med riktning och solaktivitet
Solen sänder ständigt ut laddade partiklar som solvind och blåser upp heliosfären i den interstellära omgivningen. Heliopausen är gränsen där området som domineras av solvinden möter det omgivande interstellära materialet.
Rymden utanför är inte tom
Den interstellära rymden innehåller tunn gas, partiklar och magnetfält. Heliosfären är ingen glaskupol med en ren kontur som går att fotografera. Forskare kombinerar lokala mätningar från rymdsonder med avlägsna observationer för att härleda dess egenskaper.
Hur visste Voyager att gränsen hade passerats?
Voyager 1 passerade 2012 och Voyager 2 år 2018. Förändringar i partiklar, plasma och magnetiska förhållanden avslöjade gränsen, inte någon synlig skylt. Mätningar längs två olika vägar är särskilt värdefulla.
Är 120 AU en exakt radie?
Nej. En AU motsvarar ungefär jordens medelavstånd till solen; 120 AU anger storleksordningen. Den verkliga gränsen varierar med riktning och solaktivitet och är inte ett perfekt klot. Appens ring är en skalreferens, inte ett direktsänt mätvärde för ett skal.
Innebär passagen att solen har lämnats helt?
Den innebär att sonden lämnar området där solvinden dominerar, inte att den undkommer solens gravitation. Det mycket mer avlägsna Oorts moln ger en annan möjlig gräns för solsystemet. Att träda in i interstellär rymd och att passera alla solsystemets kroppar är olika milstolpar.
