Phobos: månen som långsamt närmar sig Mars
Mars största måne är en oregelbunden kropp som kretsar bara omkring 6 000 kilometer över planetens yta. Banan krymper med ungefär 1,8 meter per sekel, och om tiotals miljoner år kan Phobos slitas sönder till en ring.
Kortfattat
- Medeldiameter
- Cirka 22,2 km (27 × 22 × 18 km)
- Avstånd från Mars centrum
- Cirka 9 376 km
- Omloppstid
- 7 timmar 39 minuter
Sedd från Mars går Phobos upp i väster och ned i öster drygt fyra timmar senare och visar sig två gånger per dygn. Den större, inre marsmånen mäter omkring 27 × 22 × 18 kilometer och liknar en snabbt rörlig potatisformad sten.
Infångad asteroid eller nedslagsmaterial?
Asaph Hall upptäckte Phobos 1877. Den mörka ytan, albedot kring 0,07 och spektrumet som liknar kolrika asteroider stöder infångning från asteroidbältet.
Ett alternativ är att månen återbildades av material efter ett jättenedslag på Mars. Den nästan cirkulära ekvatorialbanan är lättare att förklara så än genom infångning. Ingen förklaring löser alla frågor.
Stickney och gåtfulla fåror
Kratern Stickney är omkring nio kilometer bred, enorm på en måne som bara är cirka 22 kilometer. Den är uppkallad efter Halls hustru Angeline Stickney, som uppmuntrade hans sökande.
Hundratals meter breda fåror kan vara sprickor från nedslag eller tidvattenkrafter eller spår av rullande material. Vissa kan visa belastningen när Mars gradvis bryter ned månen.
En lös grushög?
Medeldensiteten omkring 1,86 g/cm³ tyder på stora hålrum. Under regolit från nedslag kan Phobos bestå av löst samlad sten snarare än ett enda massivt block.
Ytgravitationen är ungefär en tvåtusendel av jordens. Ett litet hopp kan vara i flera minuter. Utan atmosfär varierar temperaturen ungefär från −4 °C i solljus till −112 °C i mörker.
Kommer den att falla på Mars?
Phobos kretsar omkring 9 376 kilometer från Mars centrum, bara cirka 6 000 kilometer över ytan, på 7 timmar och 39 minuter. Under den synkrona banan tar tidvattenkrafter banenergi och sänker höjden med ungefär 1,8 meter per sekel.
Om 30–50 miljoner år kan den brytas till en tillfällig ring, medan vissa större fragment når Mars. Utfallet beror på den inre hållfastheten; en ring är en välgrundad prognos, men inte den enda möjligheten.
Utforskning och MMX
Viking skickade närbilder på 1970-talet. De sovjetiska uppdragen Phobos 1 och 2 sköts upp 1988 men gick förlorade; det senare efter att ha nått Mars och sänt bilder. Rysslands provtagningsuppdrag Phobos-Grunt 2011, med Kinas Yinghuo 1, lämnade inte jordbanan.
JAXA:s MMX planeras skjutas upp med H3 i oktober 2026. Den ska arbeta nära Phobos, samla minst 10 gram, sätta ut den fransk-tyska rovern IDEFIX och passera Deimos. Om allt lyckas återvänder prover 2031 och kan lösa månarnas ursprung.
