Neptunus: beräknad innan den blev sedd
Solsystemets yttersta planet är en blå isjätte vars läge räknades ut matematiskt innan den hittades med teleskop. Vindarna kan överstiga 2 000 kilometer i timmen och mörka stormar kan uppstå och försvinna. Voyager 2 gjorde det enda besöket 1989.
Kortfattat
- Diameter
- 49 244 km
- Avstånd till solen
- Cirka 4,5 miljarder km (30 AU)
- Omloppstid
- Cirka 165 år
Långt från solen är Neptunus en blekblå jätte i solsystemets dunkla utkant. Den åttonde och yttersta planeten är omkring 49 244 kilometer bred, ligger i genomsnitt 4,5 miljarder kilometer från solen och behöver nästan 165 år för ett varv. Trots kylan har atmosfären ytterst snabba vindar.
En planet funnen med matematik
Avvikelser i Uranus bana under 1800-talet tydde på en osedd yttre planet. John Couch Adams och Urbain Le Verrier beräknade oberoende av varandra dess troliga position. Den 23 september 1846 fann Johann Galle Neptunus mindre än en grad från Le Verriers förutsägelse.
Inuti en isjätte
Jämfört med Jupiter och Saturnus innehåller Neptunus mindre väte och helium och mer vatten, ammoniak och metan. Modellerna omfattar en metanhaltig atmosfär, en het och tät vätskemantel som innehåller en stor del av massan samt en kärna av sten och is. Extremt tryck kan skilja kol från metan till diamantliknande material, vilket har gett idén om diamantregn.
Kraftiga vindar med lite solljus
Neptunus får bara omkring en niohundradel av jordens solljus. Molntemperaturerna sjunker under −200 °C, men Voyager mätte vindar på upp till 2 100 kilometer i timmen. Inre värme är en ledande förklaring till energin i den livliga atmosfären.
Stormar som försvinner
Voyager 2 upptäckte den jordstora stora mörka fläcken 1989 tillsammans med ljusa moln av metanis och det snabbt rörliga Scooter-molnet. År 1994 såg Hubble att den ursprungliga fläcken var borta, medan nya mörka stormar hade uppstått på andra platser.
Går solen fortfarande att se?
Ja. Den är fortfarande mycket ljusare än jordens fullmåne, men ser ut som en mycket stark liten punkt. Radiosignaler tar omkring fyra timmar i en riktning, så en rymdsond måste hantera akuta problem själv i stället för att invänta kommandon i realtid.
Varför bara Voyager 2?
Den 25 augusti 1989 passerade Voyager 2 mindre än 5 000 kilometer över molnen och är fortfarande den enda farkost som besökt planeten. Den studerade svaga ringar, ett magnetfält som lutar omkring 47 grader från rotationsaxeln och kvävegejsrar på Triton. Mycket av närbildskunskapen kommer ännu från detta korta möte.
