Internationella rymdstationen (ISS)
Internationella rymdstationen är ett bemannat laboratorium för forskning i mikrogravitation, sammanbyggt i omloppsbana sedan 1998 genom ett samarbete mellan USA, Ryssland, Europa, Japan och Kanada. Den kretsar runt jorden på ungefär 90 minuter och kan synas som en ljus punkt över en klar natthimmel.

Kortfattat
- Operatör
- NASA, Roscosmos, ESA, JAXA och CSA (15 deltagande länder)
- Sedan
- 1998
- Syfte
- Bemannat laboratorium för forskning i mikrogravitation och tekniska försök inför framtida uppdrag längre ut i rymden
Föreställ dig en metallstad lika stor som en fotbollsplan som passerar ovanför dig flera gånger snabbare än ett flygplan. Det är Internationella rymdstationen (ISS), det största konstgjorda föremål som mänskligheten har monterat i omloppsbana.
Stationen drivs av fem rymdorganisationer – NASA, Roscosmos, ESA, JAXA och CSA – och 15 länder deltar i byggande och användning. Den väger omkring 420 ton och kretsar ungefär 400 kilometer över jorden.

Vad är ISS?
Den ryska modulen Zarja sköts upp i november 1998. Under det följande årtiondet levererade farkoster moduler och solpaneler bit för bit, som byggklossar på ett fordon i 28 000 kilometer i timmen. Expedition 1 anlände den 2 november 2000; stationen har varit permanent bemannad sedan dess.

Vad används stationen till?
ISS är ett laboratorium i mikrogravitation. Det betyder inte att gravitation saknas: stationen och alla ombord faller hela tiden runt jorden tillsammans och ser därför ut att sväva.

Astronauter studerar vätskor, lågor, växter och människokroppen och provar teknik för livsuppehållande system och dockning. Forskningen hjälper livet på jorden och förbereder mer avlägsna uppdrag till månen och Mars.

Kan vi se stationen?
Ja, utan teleskop. Under en lämplig passage ser den ut som en starkt lysande stjärna som rör sig stadigt över himlen på några minuter. ISS kretsar runt jorden ungefär var 90:e minut och ger besättningen omkring 16 soluppgångar och solnedgångar per dygn.
Nuvarande planer innebär att stationen tas ur drift omkring 2030 och därefter återinträder kontrollerat, så att återstående delar riktas mot ett avlägset havsområde.


