Rymduppslagsverk
Internationella rymdstationen (ISS)
Internationella rymdstationen är ett bemannat laboratorium för forskning i mikrogravitation, sammanbyggt i omloppsbana sedan 1998 genom ett samarbete mellan USA, Ryssland, Europa, Japan och Kanada. Den kretsar runt jorden på ungefär 90 minuter och kan synas som en ljus punkt över en klar natthimmel.
Kinas rymdstation (Tiangong)
Tiangong är Kinas bemannade rymdstation. Kärnmodulen Tianhe sköts upp 2021 och bildar ett T-format laboratorium tillsammans med modulerna Wentian och Mengtian. Astronauter bor ombord under längre perioder och utför experiment i mikrogravitation som är svåra att genomföra på jorden.
Varför faller inte satelliter ner?
Satelliter slipper aldrig undan gravitationen: de faller hela tiden mot jorden. De rör sig samtidigt så snabbt i sidled att jordytan kröker undan under dem, och fallet blir en omloppsbana.
Starlink
Det amerikanska företaget SpaceX bygger Starlink för bredbandsinternet via tusentals satelliter i låg omloppsbana. Nätet betjänar bland annat avlägsna områden, fartyg och flygplan; den första gruppen sköts upp 2019 och nyuppskjutna satelliter kan synas som ett pärlband på himlen.
Rymdstationer
Rymdstationer är baser i omloppsbana där astronauter bor och utför experiment. Besökande farkoster levererar besättningar, mat och utrustning. Sovjetunionen sköt upp Saljut 1 år 1971; senare exempel är den internationella ISS och Kinas Tiangong.
OneWeb (Eutelsat OneWeb)
OneWeb drivs av Eutelsat Group och levererar bredband från låg omloppsbana främst till företag, fartyg och flygplan. De första satelliterna sköts upp 2019; den första generationen går i nästan polära banor omkring 1 200 kilometer över jorden och når därför även höga breddgrader.
Qianfan-konstellationen (G60)
Qianfan är ett kinesiskt nät för globalt bredband från låg omloppsbana. Shanghai Spacesail inledde uppskjutningarna 2024; eftersom varje satellit snabbt passerar över användaren måste anslutningen lämnas vidare mellan många satelliter.
China SatNet (Guowang)
Guowang är China Satellite Network Groups konstellation för satellitinternet. Den första produktionsgruppen sköts upp 2024 för att ge bredband bortom marknäten; täckningen växlar mellan passerande satelliter och kräver kompatibla terminaler på marken.
Amazon Leo (tidigare Project Kuiper)
Amazon Leo är det amerikanska företaget Amazons nät för bredband från låg omloppsbana. Laserförbindelser mellan satelliterna ska nå områden utanför marknäten. Prototyper sköts upp 2023 och den första produktionsgruppen följde 2025.
Globala satellitnavigeringssystem (GNSS)
Navigationssatelliter bär noggranna atomur och sänder tids- och bandata så att telefoner, bilar och fartyg kan beräkna sin position. De stora systemen är amerikanska GPS, kinesiska BeiDou, ryska GLONASS och EU:s Galileo; mottagningen kräver inget mobilnät.
Vädersatelliter
Vädersatelliter mäter moln, havstemperaturer och atmosfären. Polära satelliter kartlägger hela jorden, medan geostationära satelliter följer hur oväder utvecklas över samma område. USA sköt upp den första, TIROS-1, 1960; i dag driver vädertjänster världen över sådana uppdrag.
Jordobservation och fjärranalys
Jordobservationssatelliter följer förändringar i jordbruk, skogar, hav och städer för kartläggning, resursövervakning och katastrofbedömning. Uppdrag från USA, Europa, Kina och andra länder använder även infrarött ljus och radar för att visa sådant som ögat inte kan se.
Forskningssatelliter
Forskningssatelliter placerar teleskop och experiment ovanför atmosfären för att studera stjärnor, svarta hål och partiklar i rymden. Uppdrag från NASA, ESA, Kinas vetenskapsakademi och andra kan registrera ultraviolett ljus, röntgen- och gammastrålning som jordens atmosfär blockerar.
Geostationära satelliter
Geostationära satelliter följer jordens rotation omkring 35 786 kilometer över ekvatorn och ser därför nästan stillastående ut på himlen. Det gör dem användbara för ständig kommunikation, tv-sändningar och väderbevakning. USA sköt upp den första, Syncom 3, 1964.
Amatörradiosatelliter
Amatörradiosatelliter vidarebefordrar signaler mellan radioamatörer på marken och används även för utbildning och tekniska försök. Den första, OSCAR 1, sköts upp från USA 1961; sedan dess har radioorganisationer och forskarlag världen över byggt egna satelliter.
CubeSat-satelliter
CubeSat är en standard för små satelliter. Grundenheten 1U är ungefär 10 centimeter på varje sida, vilket gör det möjligt för universitet och mindre team att skicka experiment till rymden. Standarden föreslogs av amerikanska universitet 1999 och används nu världen över.
Rymdteleskopet Hubble (HST)
Hubble är ett amerikansk-europeiskt rymdteleskop som sköts upp 1990 för att observera stjärnor, galaxer och det avlägsna universum ovanför jordens atmosfär. Astronauter har besökt det fem gånger för reparationer och uppgraderingar, så samma observatorium har fått nya förmågor under årens lopp.
Landsat
Den amerikanska serien Landsat, som drivs av NASA och USGS, har dokumenterat jordytan sedan 1972. Därmed kan forskare jämföra årtionden av förändringar i samma skogar, jordbruk och städer. Mätningar i flera våglängder visar även växternas hälsa och marktemperatur.
NOAA:s vädersatelliter i polär bana
Amerikanska NOAA:s polära vädersatelliter sveper över hela jorden medan planeten roterar under dem. Observationer av hav, land och atmosfär matas in i prognosmodeller och täcker områden som saknar markstationer. Serien bygger vidare på USA:s väderobservationer från TIROS-1 år 1960.
Metop
Metop har drivits av Europas EUMETSAT sedan den första uppskjutningen 2006 och stöder globala väderprognoser och klimatövervakning. Satelliterna fotograferar inte bara moln utan mäter temperatur och fuktighet på olika höjder i atmosfären, vilket visar vädersystemens inre struktur.
Fengyun-vädersatelliterna
Kinas vädersatellitserie Fengyun inleddes 1988 och används för prognoser, tyfonvarningar och klimatövervakning. Satelliter i polär bana kartlägger hela jorden, medan geostationära satelliter följer samma område utan avbrott; tillsammans ger de två kompletterande perspektiv.
GOES
Amerikanska NOAA:s GOES-satelliter följer kontinuerligt Amerika och de omgivande haven för att upptäcka orkaner, åskväder och bränder. Serien började 1975; den geostationära banan gör att satelliterna kan skapa en rörlig väderbild över samma region.
Copernicus Sentinel-satelliterna
EU:s Copernicusprogram har skjutit upp Sentinel-satelliter sedan 2014 och fördelar övervakningen av land, hav och atmosfär mellan olika uppdrag. Data är öppna för alla. Sentinel-1 använder radar även genom moln och på natten, medan Sentinel-2 tar multispektrala bilder.
Gaofen-satelliterna
Kinas Gaofen-serie har levererat detaljerade jordobservationer för markundersökningar, jordbruk och katastrofinsatser sedan Gaofen 1 sköts upp 2013. Olika modeller använder högupplöst optik, radar eller stereobilder för att visa ytdetaljer och mäta terrängen.
Yaogan-satelliterna
Yaogan är en kinesisk jordobservationsserie som har skjutits upp sedan 2006. Offentligt angivna uppgifter omfattar experiment, resursinventering och katastrofövervakning. Serien rymmer både optiska satelliter och radarsatelliter, men nyttolast och uppdrag offentliggörs inte alltid i detalj.
Loft Orbital (YAM-serien)
Det amerikanska företaget Loft Orbital låter flera kunders kameror, kommunikationsutrustning och experiment dela på YAM-satelliter som företaget själv driver. YAM-2 och YAM-3 sköts upp 2021, vilket gav kunder tillgång till rymden utan att de behövde bygga en hel satellit.
Arvaker (N3X), satelliter för havsövervakning
Norska Kongsberg började 2025 skjuta upp Arvaker-satelliter för att spåra fartyg genom AIS-meddelanden och signaler från navigationsradar. Utsikten från omloppsbana kompletterar kustens radarstationer med information från havsområden längre bort.
Lastfarkosten Progress
Progress är en rysk obemannad lastfarkost som flög första gången i Sovjetunionen 1978. Den levererar mat, vatten, utrustning och bränsle till rymdstationer, kan höja stationens bana och tar med avfall som brinner upp vid återinträdet.
Lastfarkosten Tianzhou
Tianzhou är Kinas obemannade lastfarkost för rymdstationen Tiangong och flög första gången 2017. Den levererar förnödenheter, experiment och bränsle, tankar stationen, hjälper till att justera dess bana och för bort avfall som förstörs vid återinträdet.
Lastfarkosten Cygnus
Cygnus är det amerikanska företaget Northrop Grummans obemannade lastfarkost och flög första gången till ISS 2013. Den kan inte föra hem last oskadd; i stället fylls den med avfall från stationen och brinner upp vid återinträdet.
Rymdfarkosterna Dragon
Det amerikanska företaget SpaceX bygger Dragon-farkoster för människor och last till och från ISS. Kapslarna kan återvinnas efter landning i havet och föra experiment tillbaka till jorden. Lastversionen flög första gången 2010 och besättningsversionen tog astronauter till rymden 2020.
Den bemannade rymdfarkosten Sojuz
Sojuz är Rysslands tremannafarkost för resor till och från stationer i låg omloppsbana. Den flög första gången i Sovjetunionen 1967 och har uppgraderats många gånger. Endast den centrala återinträdeskapseln tar besättningen genom atmosfären till landningen på marken.
Den bemannade rymdfarkosten Shenzhou
Shenzhou är Kinas bemannade rymdfarkost. Den flög obemannad första gången 1999 och tog 2003 Yang Liwei på Kinas första bemannade rymdfärd. Farkosten transporterar besättningar till och från Tiangong och landar återinträdeskapseln på marken med fallskärmar och stötdämpning.
Inga artiklar matchar sökningen