Eris: den lilla världen som ändrade läroböckerna
Eris är den mest massiva kända dvärgplaneten och väger mer än Pluto. Upptäckten bidrog till att IAU 2006 fastställde en ny planetdefinition. Eris följer en starkt elliptisk bana som når 97,6 AU, har en yta av metanis och en måne som heter Dysnomia.
Kortfattat
- Diameter
- Cirka 2 326 km
- Avstånd till solen
- 38–97,6 AU
- Omloppstid
- Cirka 557 år
Från Eris ser solen ut som en avlägsen ljus stjärna. Världen är omkring 2 326 kilometer bred, något mindre än Pluto men cirka 27 procent mer massiv – den mest massiva kända dvärgplaneten. Tillkännagivandet 2005 tvingade astronomin att ta ställning till vad en planet är.
Mindre än Pluto, tyngre inuti
Diametern är omkring 2 326 kilometer och densiteten cirka 2,43 g/cm³, vilket visar en större andel sten än hos Pluto. Bland kroppar som kretsar direkt runt solen ligger Eris på nionde plats i massa.
Läroböckerna förändras
Den 5 januari 2005 identifierade Mike Brown, Chad Trujillo och David Rabinowitz det långsamt rörliga objektet på Palomarbilder från oktober 2003. Det betecknades 2003 UB313, fick smeknamnet Xena och tillkännagavs i juli; ibland kallades det den tionde planeten. Debatten ledde till IAU:s planetdefinition i augusti 2006 och kategorin dvärgplanet. I september fick objektet namn efter Eris, den grekiska osämjans gudinna.
En avlägsen, lutande ellips
Eris tillhör den spridda skivan med excentricitet omkring 0,44 och banlutning runt 44 grader. Banan sträcker sig från cirka 38 till 97,6 AU och ett varv tar ungefär 557 år. Eris passerade aphelium i slutet av 1970-talet och befinner sig fortfarande omkring 96 AU från solen.
Sten under is
Ingen sond har besökt Eris, så modellerna av det inre bygger på massa, radie och densitet. De föreslår en stenkärna, mantel av vattenis och metanrik yta. Infraröda isotopmätningar i ytans metan antyder att svag inre värmeaktivitet kan finnas kvar.
Dysnomia
Observationer med adaptiv optik vid Keck upptäckte den ljussvaga månen i september 2005. Dysnomia kretsar omkring 37 000 kilometer bort på 15,8 dygn i en nästan cirkulär bana och kan ha uppstått genom ett gammalt nedslag. Rörelsen låter astronomer bestämma Eris massa med banmekanik.
En reflekterande, frusen yta
Metanis och spår av kväve ger Eris ett albedo omkring 0,96. Yttemperaturen ligger ungefär mellan −243 och −217 °C. Färsk frost antyder förnyelse; närmare perihelium kan en del is sublimera till en tillfällig atmosfär, en möjlighet som ligger århundraden framåt.
Hur ljust skulle dagsljuset vara?
Solljuset är omkring en tiotusendel av jordens intensitet. Det kan fortfarande lysa upp ytan men ger nästan ingen värme. Besökare skulle behöva ta med all luft och energi samt skydd mot extrem kyla; vanliga kläder skulle inte räcka.
